Ur det tidiga 1930-talets funktionalistiska programförklaring där målet var att skapa en god miljö för den moderna människan växte successivt fram en konstindustri och möbeltillverkning där serietillverkningen gjorde att programförklaringen från Stockholmsutställningen inte bara blev teori utan en realitet för allt fler människor. Från det tidiga 1940-talet skapades bostäder och inredningar som var anpassade för det modernare sättet att leva och bo.

Denna svenska lite mjukare och kanske mänskligare form av modernism som bl.a. visades upp i både Paris år 1937 och två år senare i New York år 1939 har kommit att kallas Swedish Modern. Tyngdpunkten låg på utveckla nyttokonst, vardagsvaror av kvalitet kombinerat med ett nytänkande formspråk.

Under 1940-talet var det, liksom tidigare under 1900-talet, framför allt inom lyxvaruproduktionen som de mesta innovationerna skedde. Målsättningen att under det sena 1930- och 1940-talen skapa vänliga och trivsamma interiörer och bostäder är något som präglar det skandinaviska sättet att möblera än idag. Exempel på formgivare och arkitekter verksamma inom Swedish Modern är Bruno Mathsson, GA-Berg, Elias Svedberg, Carl Axel Acking, Carl Malmsten och inte minst Josef Frank. Med några få ord är Swedish Modern en mjukare och trivsammare form av modernismen.